En
kväll med nostalgiska förtecken!
Konsert
Mickes Combo
Måndagsjazzen: E-street
När dragspelet kommer på tal
finns det dom som föraktfullt rynkar på näsan för instrumentet ses inte som
fint nog. Sten Broman lär ha kallat det för musikens lungsot. Skulle det göras
en rikstäckande enkät kan jag garantera att dragspels-hatarna utgör en obetydlig
minoritet. Vi svenskar är ett dragspelsälskande folk och många av oss trakterar
spelet för husbehov eller som medlem i någon dragspelsklubb.
Dragspelsjazzens guldålder var 1940- till 1960-talet.
Dåtidens ungdom dansade då på ställen som Wivex, Ånäsparken, Folkets Park,
Skatan, Ovansjöparken och andra ställen till rytmiskt sugande dragspelstoner
som Micke Enström igår bjöd på tillsammans med sina svängiga medmusikanter,
gitarristen Rickard Sandström, basisten Arne Eriksson, trumslagaren Roffa Lind
och gästsolisten
P-O Johansson saxofoner och sång. I salongen satt en
entusiastisk och förväntansfull publik där många säkert var med på den gamla
goda tiden och ville känna stämningen och atmosfären från förr.
Repertoaren var hämtad ur den Amerikanska sångboken med
klassiker som
The sunny side of the street, Tangerine, But not for me, Just
friends med flera men också låtar av Cornelis Vreeswijk, Erik Frank och Toots
Thielemans.
I fokus den här kvällen stod saxofonisten och sångaren
Per-Olof Johansson.
Det var många år sedan han gästade klubben, då med
Centrumkvartetten,
men visade på ett påtagligt sätt att han håller stilen. Stilmässigt
är han en riktig genbärare av tenorsaxofonskolan med lärare som Lester Young
och Coleman Hawkins. Ibland hettade till så det lät som Earl Bostic. Han är en
riktig swingmusikant som verkligen bjuder till med öppna spjäll och raka rör.
I
flera låtar luftade han strupen med sin personliga sång.
Gitarristen Rickard Sandström har tidigare gästat klubben
med bland andra Sören Rydgrens Kvartett. Han är mycket flink i fingrarna, har
ett utsökt harmonisinne och är en kreativ improvisatör med flödande fantasi.
Kapellmästare Enström hade en tillbakadragen roll
mestadels som ackompanjatör. Det var bara i en Edit Piaf-låt och Erik Franks
klassiker
Novelty Accordeon han visade sig i helfigur.
Basisten Arne Eriksson spelade stadigt med linjära
basgångar och bjöd emellanåt på fyndiga soloinpass. Han och trumslagaren Roffa
Lind hade ett fint teamwork. Roffa är en gedigen swingtrummis som vet vad som
behövs för att få till ett levande komp. Utöver sitt fina trumspel är han en
härlig sångare med stor personlighet.
En skönt svängig kväll med nostalgiska förtecken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar