Jazzrecension 2017-10-02

Skönt 60-talsskimmer med Erik Norström

Konsert
Erik Norström/Hasse Bergfors Sextett
Jazzklubben, E-Street

Jazzen har alltid haft och har ett grundmurat fäste i Göteborg. Under 1950-talet var Göteborgsbaserade Gunnar Johnson Kvintett en av Sveriges främsta smågrupper med legenden Jan Johansson vid pianot. En av blåsarna, tenorsaxofonisten Erik Norström hade 1956 flyttat från Ö-vik för att ansluta till bandet. Kvintetten upplöstes 1959 och musikerna gick åt var sitt håll. Erik fortsatte att spela med flera svenska jazzstorheter som Lars Gullin, Jan Johansson, Sonya Hedenbratt och internationella som Dizzy Gillespie, Oscar Pettiford, Stan Getz och Dexter Gordon, de senare vid deras turnéer i Sverige. På 60-talet var han med i Radiojazzgruppen och på 1980-talet Sveriges Radio Big Band. Så småningom blev Norström musiklärare och har varvat arbetet med spelningar på fritiden.

I måndagskväll strålade Erik samman med trumpetaren och flygelhornisten Hasse Bergfors, trombonisten Lars-Göran Dimle, pianisten Jonas Öberg, basisten Tobias Helén och trumslagaren Martin Eklöf. Utan vidare jämförelser kom jag osökt att tänka på Art Farmer-Benny Golsons Jazztet som tänkbar förebild. Hur som helst bjöd Erik & Co på en nostalgisk resa i jazzens gyllene epok, det vill säga 50- och 60-talen då jazzen var musiken man både lyssnade på och dansade till. Repertoaren var en skön mix av Eriks egna låtar och kända jazzstandards. Erik som passerat de åttio har fortfarande ett härligt ungdomligt sting i luren och skaparkraften är på topp. 1958 turnerade han med Stan Getz som jag vet var imponerad av Erik. Han har med all rätt lovordats för sin personliga stil, präglad av rytmisk balans och en varm, sinnlig ton och setts som jämbördig med de främsta i den amerikanska jazzen.

Hasse Bergfors är en riktig allroundmusikant. Hans trumpet- och flygelhornsspel passar i alla lägen, i storband och som här där han är en kreativ samtalspartner till Erik och Lars Göran. Spelet glöder, fullt av energi med fantasifulla fraseringar.

Lars-Göran Dimle, till vardags trombonist i Göteborgs Symfoniker visade att han även behärskade jazzidiomet. Han levererade en rad svängiga och smått intrikata solon som övertygande visade instrumentbehärskning.

Bakom blåsarna satt en väl sammansvetsad trio med den lyhörde pianisten Jonas Öberg som var både en effektiv ackompanjatör med fylliga ackord och en flyhänt målande solist. Tobias Helén vid basen bjöd på härligt tunggung och i Oscar Pettifords snåriga opus Tricotism fick han visa sig i helfigur. Martin Eklöfs effektfulla trumspel knöt fint ihop den rytmiska säcken. Han spelar sparsmakat och sätter markeringar och inprickningar med perfekt precision. Sammanfattningsvis en härlig jazzresa med 60-talsskimmer.