Avspänt
och ledigt
Konsert
Isabella Lundgren & Carl Bagge Trio
Jazzklubben, E-Street
Vårsäsongens finalkväll av Måndagsjazzen inleddes med
Funk & Fusion, en kvartett talangfulla elever från Mellansels Folkhögskola,
Markus Sundvall tenorsax, Johan Lindqvist gitarr, Lukas Häggström bas och
Andreas Larsson trummor. Med glöd och intensitet värmde de upp publiken med ett
knippe låtar av, om jag uppfattade rätt, gitarristen Lenny Kravitz.
Därefter
intogs scenen av sångerskan Isabella Lundgren med fin support av
Carl Bagge
piano, Palle Sollinger bas och Daniel Fredriksson trummor.
Första gången jag hörde Isabella Lundgren var hennes sång
starkt färgad av Billie Holiday. Med åren har hon gått vidare och utvecklat ett
personligt sångsätt även om man här och där känner närheten till Lady Day. Likt
henne sjunger hon med dröjande frasering och sårbarhet i rösten. Hon har en
stark och innerlig själfullhet i uttrycket. Någon har sagt om Isabella – hon
skriver och sjunger, med själ och hjärta, musik som öppnar dörrar och bygger
broar till både det förflutna och det framtida. Den här måndagskvällen bjöds vi
på ett stort sjok med Bob Dylanlåtar men även melodier som Sometimes I Feel
Like a Motherless Child, Brother Can You Spare a Dime, That Old Black Magic
m.fl.
Calle Bagge är en av våra toppianister. En mycket lyhörd
ackompanjatör som med finess och elegans lägger de rätta ackorden bakom sången.
När han ger sig ut på improvisationsäventyr kom jag utan vidare jämförelser att
tänka på pianisterna Red Garland och Les McCann. På samma sätt som dom spelar
Calle med ett spänstigt och snärtigt anslag och använder palettens alla färger
för att skapa de rätta nyanserna.
Palle Sollinger bakom basen var en ny bekantskap. Han
vikarierade för ordinarie Niklas Fernkvist. Han smalt väl in i trion och visade
upp ett gediget basspel i sann och äkta Ray Brown-Charles Mingus anda. Hans
härligt gungande basgångar gav en fin rytmisk stadga.
En av våra mest pålitliga ”time-keepers” är tveklöst
Daniel Fredriksson. Han är en lyssnande trummis som vet exakt vart stötarna ska
sättas in så att den rytmiska pulsen aldrig fallerar. Hans sköna vispkomp
påminner om den legendariske Denzil Best och det säger väl allt om Daniels
kapacitet.
Sammanfattningsvis en härlig kväll med en av den svenska
jazzens mest personliga röster och en följsam och välformulerad komptrio. Med I
Can´t Give You Anything But Love ”Sundsvall” sattes värdig punkt för vårens
Måndagsjazz!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar