Bangen jazz- och bluesfestival, dag 2 2016-07-02

Foto: Kjell Oscarsson

Efter GUBB:s härliga konsert var det dags att återgå till det  mindre formatet med Harry Allen-Jan Lundgren Group med Harry tenorsax, Jan  piano, Hans Backenroth bas och Christian Leth trummor. De bjöd på en svängig hyllning till pianisten Jan Johansson (1931-1968) och tenorsaxofonisten Stan Getz (1927-1991) som hade under en tid i slutet av 50-talet och början av 60-talet ett fruktbart samarbete. Bland annat i Norman Granz ambulerande jazzcirkus Jazz At The Philharmonic. För att ge dignitärerna en rättvis hyllning hade man satt samman ett program med melodier som Jan och Stan brukade framföra.

Harry Allen har format sitt spel med ingredienser från swingtraditionens föregångare men även av andra som exempelvis Stan Getz. Med utgångspunkt från dessa har Allen skaffat sig en personlig profil med vacker ton, elegant teknik och en fin balladkänsla. Allans livfulla improvisationer bubblar av intensitet och energi. Det är befriande skönt med en tenorröst som Allens mitt i det allenarådande Coltranebruset.

Pianisten Jan Lundgren är en lyhörd ackompanjatör som vet att lägga de exakt rätta ackorden och solistiskt är han en av våra mest intressanta i nuläget. Det är inget slentrianmässigt rutinspel han bjuder på utan rakt igenom kreativt och svängigt. Han för med framgång Jan Johanssons gener framåt på sitt personligt utmärkta vis. Vilket tydligast utkristalliserades i ett duonummer med piano och bas. Ett stycke hämtat från Johanssons skiva Jazz på svenska. Johansson själv njöt säkert i fulla drag i sin himmel.

Hans Backenroth imponerar varje gång med sitt basspel. Men frågan är om han spelat bättre än denna eftermiddag? Stadig puls i ackompanjemanget varvat med otroliga improvisationsutflykter där tonerna oavsett tempo och intensitet klingade glasklart. Samarbetet med den läckre trumslagaren Christian Leth var som hämtat ur skolboken över hur att komp samarbetar.

Harry Allen och Jan Lundgrens hyllning till Jan Johansson och Getz bjöd på jazz när den är som allra bäst.

Vår sångikon Svante Thuresson behöver ingen närmare granskning. Han levererar som alltid ett knippe standards varvat med låtar som Beppe Wolgers textsatt. Han har i många år med all rätt kallats för ”Sveriges bästa jazzsångare”. Uppbackad av Claes Cronas svängiga trio visade Svante med ackuratess att gammal är äldst.

Foto: Kjell Oscarsson

Sandviken Big Band med gästsolister inledde jazzfesten på fredagskvällen och de fick också äran att runda av den med ingen mindre än bluessångaren och gitarristen Robben Ford.

De spelad bluestolvor av Ford och andra i mycket smakfulla arrangemang.

Blues kan ju bli lite enahanda men i det här utförandet var det riktligt med variationer. Ford spetsade till föreställningen med sitt eggande gitarrspel. Därmed var det bara att lägga årets festival till handlingarna och tacka arrangörerna och alla medverkande för den trevliga tillställningen.

Bangen jazz- och bluesfestival, dag 1 2016-07-01

  Foto: Kjell Oscarsson

Bangen håller stilen

Det började för tjugosex år sedan som en kul grej med en storbands-manifestation, som kallades Sandviken Big Band Bang. Efter hand har konceptet breddats till en av landets trevligaste jazzfestivaler. Årets upplaga ägde rum i Stadsparken den 1-3 juli. Det hela mjukstartade på torsdagskvällen med en finstämd konsert i Sandvikens kyrka med Jan Allan trumpet, Carin Lundin sång och Mathias Algotsson piano.

Bangen tillhör inte jättefestivalerna men med det rika utbud som bjuds måste man ändå prioritera för annars blir det korvstoppning och då försvinner en del av upplevelsen. Följande lade jag krutet på.

På sedvanligt vis öppnades den riktiga festivalen på fredagskvällen med Sandviken Big Band och i år med de gästande sångsolisterna Kristin Amparo & Andreas Weise. De inledde med ett riktigt swingnummer av Gordon Goodwin. Låten var en parafras på Goodmans Sing Sing Sing.

Åke Björänges väldrillade manskap hade inga problem att ta sig igenom det komplicerade och intrikata stycket, fullt av lömska fallgropar och blindskär. Därefter trädde sångsolisterna in i handlingen. Växelvis levererade de en skön mix av låtar som förknippas med Ella Fitzgerald och Frank Sinatra. Två fantastiska röster som tillsammans bjöd på en oförglömlig tolkning av Hoagy Carmichaels mästeropus, Georgia. En perfekt festivalstart som publiken belönade med stående ovationer.

Foto: Kjell Oscarsson

Den späckade lördagens program inledde jag med att lyssna på den svenska jazzens framtid, Gävleborgs Ungdoms Big Band under ledning av Bertil Fält och gästsolisten, den norska trumpetaren Hildegunn Öiseth som även trakterade bockhorn. Verksamheten med GUBB har pågått i tjugotre år och många av musikanterna har gått vidare och blivit professionella. Elva före detta medlemmar i GUBB medverkade i olika konstellationer den här festivalen. Ett imponerande resultat. Utan att darra på manschetten tog de sig Hildegunns kompositioner med bravur. Ett vältrimmat och välspelat band med fint ensemblespel, duktiga solister, och det pådrivande komp. Tomas Westholms basspel gav både energi och rytmisk stadga. Repertoaren var till största delen kompositioner av Hildegunn och arrangerat speciell för denna konsert. Hildegunn var en prima överraskning som utöver bländande trumpet- och flygelhornsspel bjöd på något så ovanligt som bockhorn.

Man får hoppas att verksamheten får fortsatta även efter den kommande regionindelningen. Vi får hålla tummarna!

Efterföljande konsert med tenorsaxofonisten Klas Toressons handplockade kvartett var en hyllning till instrumentkollegan Lennart ”Jonken” Jonsson (1934-2007) som i många år var Sandviken Big Bands solistankare. En mästerlig balladtolkare. Han ägde en synnerligen musikalisk förmåga att dra essensen ur en ballad och göra den förståelig för envar.

Instrumentalt fostrad i Sandviken har Klas Toresson direkt eller indirekt påverkats av Jonkens musikaliska ideologi och tänkesätt. Idag står Klas på egna ben men närheten till Jonken är påtaglig i hans uttryck med fin ton, härligt sväng och mycket värme. Med sina vapendragare, Calle Bagge piano, Hans Backenroth bas och Chris Montgomery trummor gav Klas sin mentor en oförglömlig och välspelad hyllning. När sångerskan Lena Jansson som hade ett nära förhållande med Jonken anslöt fick konserten en annan karaktär som stundtals var mycket rörande. Utan att ha repeterat med kvartetten sjöng hon på sitt avspända och naturliga sätt Crazy He Calls Me, Everything I Love och Don´t Get Around Much Anymore där hon visslade ett improviserat parti i riktig Toots Thielemansklass. Lena är en bedårande sångerska man vill höra mer av.

I övrigt hade Klas botaniserat i Jonkens mapp med låtar som You´re Driving Me Crazy, Surrey With The Fringe On Top, Bertil Fälts fina ballad Jonken, Time After Time med flera. Allt i ett professionellt utförande.Pianisten Calle Bagge bjöd på ett magnifikt ackompanjemang och många härliga solon. Ett perfekt stöd till Toressons harmoniska utflykter.

Hans Backenroth har i många år varit min favoritbasist. Varje gång jag hört honom har han varit på tårna och presterat ett basspel både kompmässig som solistiskt att man går ner på knä. Men det han visade den här konserten slår allt annat jag hört. Hans stråksolo skall sent glömmas.

I Chris Montgomery har kvartetten en ”time-keeper” som ställer inspelet efter låt och tempo. Flexibel och formbar med ett härligt driv och spänstigt sväng. Klas, Lena, Calle, Hans och Chris gav spelemannen Lennart ”Jonken” Jonsson en konsert att minnas.

Recension 2016-05-22

Våren välkomnades av Blåsorkestern

Konsert
Sundsvalls Blåsorkester under ledning av Thomas Gathe
Kulturmagasinet (söndag)

Under en lång följd av år har våren traditionsenligt sjungits in i Sundsvall av en rad olika körer och spelats in av Sundsvalls Blåsorkester, som i söndags bjöd på en välklingande vårkonsert med en smakfull och variationsrik meny.

Dirigenten Thomas Gathe har hittills den längsta tjänstgöringstiden av alla  som tidigare lett Sundsvalls Blåsorkester. Utöver sitt ledarskap kan man säga att han är orkesterns nav. En idéspruta som genom åren med entusiasm och stort intresse försett orkestern med spännande och tekniskt utmanande musik av all slags karaktär. Musik med stor spännvidd som man normalt inte förknippar med en blåsorkester. Samtidigt måste det vara stimulerande för musikerna att titt som tätt hoppa mellan de olika genrerna, vilket samtidigt utvecklar orkesterns kvalitet. Det är ändå viktigt att behålla dialekten från John Philip Sousa, blåsmusikens grundare.

Repertoaren på den här konserten presenterade några för mig okända kompositörer som Robert Buckley, Robert Russell Bennett men också några riktiga kändisar som exempelvis Thomas Gathes favoritkompositör Jan Van der Roost samt Jacques Offenbach, irländsk folkmusik och modern pop av Adele. Det här visar verkligen bredden och omfånget på orkesterns repertoar.

Konserten inleddes med ett suggestivt stycke, tredje satsen av Robert Buckleys Tribute to Arthur Delamont. Här lades ribban på rätt nivå för en trevlig musikupplevelse. Stycket hade lite karaktär av en klassisk marsch. Därefter följde ett snårigt och knappast lättspelat opus, Cake Walk, med ragtimekaraktär hämtat från Broadwaykompositören Robert Russell Bennetts digra kompositionsmapp.
Efter dessa synkoperade rytmer spelades Schottische som påminde starkt
om melodiskt smäktande filmmusik a la 50-tal med ett vackert avslutande klarinettparti. Sedan gjordes ett långt hopp från 50-tal till nutid med Hello
ur populära Adeles repertoar. Tillbaka i filmens värld bjöds vi på The Terminal: The Tale of Viktor Navorski av John Williams. Här kändes öststatsinfluensen
och den dramatiska spänningen. Lovisa Mannelas utmärkta klarinettsolo förstärkte det hela. Lovisa fick också ta emot Kulturskolans stipendium på
3000 kronor för vidare utbildning.

Jan Van der Roost hade tre bidrag till konserten. Dublin Dances med satserna Brian Boru´s Marsch, The Minstrel Boy och The Irish Washerwoman.
Roosts finurliga kompositioner har pulserande rytmik och de olika instrument-sektionerna lyfts fram på ett fint sätt.

Med välklingande klarinetter i centrum framfördes Irish Tune from Country Derry, mera känd som Danny Boy innan det var dags för finalnumret hämtat
ur Jacques Offenbach klassiska operett Orpheus In The Underworld med fina soloinsatser av Lovisa Mannela klarinett, Hugo Sawe oboe och Hans-Ove Johansson flöjt.
Sammanfattningsvis fick vi höra en vältrimmad, nyanserad och inte minst spelglad orkester där allt satt med perfektionism. Som vanligt fick vi också
en initierad och humoristisk information om de olika musikverkens historik
av programvärden Jan Thim.
Med två härliga extranummer och en riktig smällkaramell sattes punkt på årets vårkonsert.

  

Jazzrec. 2016-04-27

Underbar show med Lill i yppersta form

Konsert

Lill Lindfors med Claes Crona piano, Mats Norrefalk gitarr, Hans Backenroth bas och Joakim Ekberg trummor

Tonhallen, onsdag

Efter femtiofem år på scenen är Lill Lindfors fortfarande still going strong och 

i sin yppersta form, vilket hon visade med ackuratess vid onsdagskvällens framträdande i Tonhallen. Hon hade fin rytmisk support i en välspelad kvartett under ledning av pianisten Claes Crona.

Undertecknad har genom åren sett och hört Lill i olika sammanhang och för varje gång blir hon bara bättre och bättre. Skickligt har hon utvecklat och förfinat sin scenkonst utan tillstymmelse till slentrian. Hon är perfekt – balanserar utsökt sitt artisteri och sjunger välartikulerat med en underbar ”timing”. Ärtigt, avspänt, smakfullt och framför allt, ett behagligt tempo.

Lill stod oavbrutet på scenen i två timmar och man måste beundra hennes skärpta minne, för alla texter flödade fram som ett rinnande vatten.

Repertoaren bestod till övervägande del av tidigare succémelodier, musik av bland andra Robban Broberg, Thorstein Bergman, Bob Dylan, Kris Kristoferson, Beatles, Olle Adolphson och Harry Belafonte. Även jazzen fick sitt i form av ett medley på Don´t get around much anymore, Honeysuckle Rose och Teach me tonight. Med I will print you pretty pictures hyllade Lill bortgångna artister som Robban Broberg, Magnus & Brasse, Bengt-Arne Wallin med flera. Att minnas människor är att påminna andra människor om deras existens har Lill sagt i en intervju. En eloge till den som skrivit alla fina arrangemang. Vem det nu var. 

Mellan sångnumren spånade Lill på sitt oefterhärmliga sätt om livets infall och nycker på ett sätt som framkallade storskratt.

Gitarristen och sångaren Mats Norrefalk, ett nytt namn för mig, gjorde med stark inlevelse en härlig tolkning av Robban Brobergs klassiker Carola. 

Sina gitarrkunskaper tog han ta fram då han på soprangitarr spelade en latinsk vals, La partita. Utan vidare jämförelser kände man vingslagen från gitarr-kollegan José Feliciano.

Lill Lindfors har alltid omgivit sig med elitmusikanter. Den här kvällen hade hon perfekt uppbackning av outslitlige Claes Crona vid pianot. Vår främste basist Hans Backenroth och det rytmiska ankaret Joakim Ekberg bakom trummorna. Claes blixtrade till ibland i sanslöst svängiga soloutflykter som bara han mäktar. Backenroths flyhänta basspel är bländade men han visade också sig vara en fena att använda stråken i sina solon. Då Lills musik innehåller mycket olika rytmer känns det tryggt med en flexibel trummis som Joakim Ekberg.

Med stående ovationer från publiken rundade Lill av showen med en monolog om åldrande och sex på gamla dar innan hon satte punkt med sin stora hit, 

Du är den ende! Lill du är stor!

Recension 2016-04-23

Ingen vår utan Caprice!

Tonhallen: Kjell Lönnå med Kammarkören, KFUM-kören, Kören Confetti & Electric Banana Band (Lördag)

För oss Sundsvallsbor med omnejd blir det vår på riktigt när Kjell Lönnå med sina körer och gäster bjuder på sin uppsluppet glada sångfest Caprice, vilken ägde rum i lördags vid två fullsatta konserter. Inledningsvis vällde körerna in från alla håll med glada tillrop och välkomnande.

Man måste nypa sig i armen för det här var fyrtioåttonde gången som Kjell ledde sina körer, vilket är helt otroligt. Kjells musikglädje och entusiasm tycks outsinlig. Att år efter år bjuda på tradition och det där lilla extra som gör upplevelsen starkare är minst sagt imponerande.

Varumärket Caprice har i körsverige en stark ställning. År efter år har kvalitets-ribban höjts åtskilliga snäpp, vilket inte gör sig självt utan kräver ett idogt repetionsarbete. Körerna denna kväll var verkligen på tårna och bjöd oss på ett par timmars mäktig och välklingande körsång med en smakfull meny av såväl sprittande som meditativa sånger för att få oss att komma i rätt vårstämning. Ur det digra programmet bjöd Kammarkören på folkmusik från Dalarna med Talgper, symbol för talgoxen enligt Rune Lindström, Efter regnet av Benny Andersson, ett ovanligt Benny-opus med kontemplativ prägel samt glada Happy Days. KFUM-körens mäktiga röster kom väl till sin rätt i Carl Antons Maskros och tjärdoft, Otto Lindblads klassiker Vintern rasat ut, Bosse Sahlén och kören 

i gamla fina Din vår, Björn Sundström elegant agerande i klassikern En herre i frack och Sven Arefeldts paradnummer Res med mig Stina i en roddbåt till Kina. Där hade Kjell ändrat lite i texten så att den fick en lokal anknytning. Snyggt gjort.

Cissi i Kammarkören bjöd på en halvfräck dänga innan Confettitjejerna visade sina färdigheter i bl.a. en fin melodi, Utan dina andetag, signerad Joakim Berg 

i popgruppen Kent. De visade sina showtakter på bästa sätt när de släppte loss 

i Povel Ramels Knäppuppklassiker, Var är tvålen, iklädda baddräkter från anno dazumal. Alla körer sjöng av hjärtats lust prins Gustafs Studentsång som är ett måste vid vårkonserter.

Gästartister av rang har passerat revy vid Capricekonserterna och årets får väl anses som de hittills mest udda, Electric Banana Band. Alla i publiken, gammal som ung har en relation till dem. Med sin spelglädje och entusiasm fick de med sig publiken i sina låtar som Batterilåt, Jag kan inte simma, Zwampen, Banan-kontakt, Maja min Piraya, med flera. Den rytmiskt sköna musiken skriven av Janne Schaffer och texterna av Lasse Åberg är lätt att ta till sig. Schaffer och pianisten Peter Ljung bjöd också på Brusa högre lilla å av Björn J:son Lindh.

Preludiet ur Bachs cellosvit nr 1 spelade Malin Högberg på sin kontrabas. Välspelat och fint. En skön kontrast till sjungandet. Malin är till vardags chefsbasist i Nordiska Kammarorkestern.

Traditionsenligt med alla på scenen avslutades Caprice med Kjells bearbetning av Irving Berlins klassiska Alexander Ragtime Band. 

Åter en härlig musikupplevelse att minnas.

Jazzrec. 2016-04-18

Kammarjazz av högsta kvalité!

Konsert

Allan – Riedel – Söderlind, förband Trio Inkognito

Jazzklubben, E-Street

Inför fullsatt salong inleddes jazzkvällen i ungdomens tecken med den talangfulla Inkognito Trio där Julia Wiklund hanterade tenorsaxofonen, 

Gabriel Pyk Waite bas och Anders Ingvarsson trummor. Jag kom osökt 

utan vidare jämförelser att tänka på Sonny Rollins berömda 50-talstrio. 

Att inspireras av Rollins är inte det sämsta. Likt Rollins var det fria ytor där tradition och avantgarde gick hand i hand med kryddning av fina solon. 

En bra start på kvällen.

Därefter intogs scenen av två av den svenska jazzens ikoner, trumpetaren Jan Allan och basisten, kompositören, Georg Riedel tillsammans med den betydligt yngre gitarristen Erik Söderlind. Erik är en fullvärdig arvtagare till bortgångne kollegan och ikonen Rune Gustafsson.

Jan och Georg, båda födda 1934, har varit spelkompisar sedan 1954 och har medverkat i alla tänkbara jazzsammanhang. Deras meritlistor är imponerande. Gräddan av jazzsverige har anlitat deras tjänster på konserter och skiv-inspelningar. Att de trivs i det lilla formatet har visats tidigare i bland annat 

Trio Con Tromba med pianisten Bengt Hallberg (1932-2013) och som denna kväll med gitarrstöd. Under lumpartiden låg Jan och Georg på samma lucka 

och för att förgylla soldattillvaron skrev Georg en svit i fyra satser för bas och trumpet, kallad SoldI Musik. Det udda stycket fick en viss uppmärksamhet och ledde in Georg på att skriva längre kompositioner.

Jan Allan är en av jazzhistoriens mest personliga röster. Han har gjort en bragd för vid sidan av ett civilt arbete som elementarpartikelfysiker har han utvecklat sitt trumpetspel till yppersta världsklass. Han är en mästare att finfördela harmonikens beståndsdelar med sin trumpet. Hans egenartade stil förknippas med en sångbar lyrisk trumpettradition och hans personliga uttryck och sound har gjort honom mycket efterfrågad.

För den breda allmänheten är Georg Riedel kanske mest känd för sina barnvisor och musiken i Astrid Lindgrenfilmerna. Men man får inte glömma vilken utomordentligt bra basist han är. Han spelar rent, rytmiskt och klangrikt med teknisk elegans. Ett lika magnifikt stöd som Gibraltarklippan.

B. B. King och Eric Clapton tände en ung Erik Söderlind på att börja spela gitarr. Med åren har han lyssnat in sig på de stora elefanterna och utvecklat en personlig spelstil. Wes Montgomery spelade på sin tid utan plektrum, bara med fingrarna ett sätt som Erik Söderlind tagit efter. Det ger både en annan teknik och ett mjukare sound. Han är musikaliskt en lysande fantasifull berättare som hellre premierar innehållet än uppvisning i teknisk briljans. Ett perfekt rytmiskt stöd, som Rune på sin tid.

De här tre skickliga musikerna lät oss åka med på en behaglig kammarjazzresa med jazzklassiker i ett pärlband efter varandra. Kända låtar av Jerome Kern, Reinhold Svensson, Lars Gullin, Miles Davis, Bengt Hallberg med flera. Samt folklåtar från Jan Johanssons repertoar. Allan och Riedel visade att gammal är äldst, med fin support av Söderlind.

Jazzrec. 2016-04-04

Kristin Korb Trio bjöd på härligt baskalas

Konsert

Kristin Korb Trio

Jazzklubben, E-Street

När bastuban tjänat ut sin roll som rytminstrument tog kontrabasen över som pulsgivare. Legendariske Slam Stewart (1914–87) ville mer än bara ackompanjera så han kryddade sitt basspel med stråksolon och unisont nynnande. Som medlem i Bill Evans Trio gav Scott LaFaro (1936–61) basspelet en ny färdriktning. Basen fick en lika central roll som pianot och trummorna.

Måndagskvällens gäst, Kristin Korb från Montana, numera i Köpenhamn, 

har satsat på avancerad jazzsång i kombination med ett fingerfärdigt basspel. Hon har i grunden en gedigen utbildning som hon fått av sin mentor Ray Brown men också av John Clayton. Med ett sådant stöd i ryggen har det ofrånkomligt blivit ett påtagligt Brown-stuk på hennes basspel. 1996 gjorde hon skivdebut med Ray Brown Trio vilket var en fjäder i hatten för den fortsatta karriären. 

Som vid förra besöket omgav hon sig med Magnus Hjort piano och Snorre Kirk trummor. Beträffande sången har hon hämtat sin näring från bland annat Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan. Hon är en härligt avspänd sångerska som med en imponerande teknik uttrycker sig välformulerat och välartikulerat utan störande manér.

Hon har ett härligt klös i basen och att hon haft Ray Brown som mentor är inte någon nackdel. Snarare tvärt om för likt honom spelar hon linjärt distinkta basgångar med spänst och snärt. Med imponerande teknik och härlig sång bjöd Kristin på ett fång kända och mindre kända låtar där många texter var signerade legenden Johnny Mercer. Låtar som I´m old fashioned, Midnight sun, Beyond the moon, Baubles, bangels and beans, Twilight, Can´t buy me love (Beatles), Green Dolphin Street med flera en ny lyster. I solonumret Green Dolphin Street fick vi höra ett imponerande basspel i dansk klass.

Kristin Korb är lyckligt lottad som har en pianist som Magnus Hjort vid sin sida. Han är en kreativ och stämningsfull arkitekt med ett behagligt anslag. Hans smakfulla och lyhörda ackompanjemang varvat med spännande improvisationer som är lika finurligt uträknade som när dalkullorna sitter på kammaren och knypplar. Viktigt att tonerna kommer på rätt plats som trådarna i knypplingsväven. De satt perfekt!

Spela trummor i trioformatet kräver sin man. Spelet får inte bli dominerande utan måste balanseras och avvägas. Snorre Kirks spel passade i sammanhanget som hand i handske. En effektiv, lyhörd och fantasifull ”time-keeper” som med små medel gav bästa tänkbara stöd.

Tack för ett välarrangerat baskalas med tre mycket motiverade musiker!