Jazzrec. 13 april

Lundgrens trio bjöd på jazz i den högre skolan

Konsert

Jan Lundgren Trio

Måndagsjazzen, E-street

Det blev en mjukstart på E-street under måndagskvällen när sånggruppen So Nice bjöd på härlig stämsång. De bjöd på musik av Orup, Lill-Babs hit Leva Livet, Hit the road Jack och älskade ängel. Fin kontrast till det som kom efter.

Musikens mest användbara och mest betydelsefulla instrument är otvivelaktigt pianot/flygeln. Ända sedan dess tillkomst har det haft och har en central roll i musikskapandet oavsett genre. Tror ni att alla världsberömda jazz- och poplåtar, symfonier, operor, musikaler etc. kommit till utan pianots hjälp? Kanske, men mycket mödosammare och tidsödande.

Trots instrumentets givna förutsättningar, tonbildning, har de allra bästa jazzpianisterna Art Tatum, Earl Hines, Nat King Cole, Oscar Peterson, Erroll Garner, Bill Evans, Keith Jarrett med flera skapat en egen personlig plattform med personliga uttryck och klangfärg.

Den svenska jazzhistorien kan uppvisa en imponerande skara, med världsstjärnestatus, som haft stor betydelse och satt outplånliga spår i den bördiga myllan. Namn som Reinhold Svensson, Bengt Hallberg, Jan Johansson och Gunnar Svensson är bara några som givit vår yngre pianistgenerationen rikligt med tändvätska.

En av dessa är Olofströmssonen Jan Lundgren som tillsammans med basisten Mattias Svensson och trumslagaren Zoltan Csörsz visade att den fina svenska pianotraditionen håller i sig. Allt han gör måste komma inifrån har han sagt i en intervju. Jan Lundgren använder tangenterna i ordets latinska betydelse, till att beröra, tangere. Lundgren har många inspirationskällor och förebilder men den som ligger honom varmast om hjärtat är Bill Evans, som lämnade oss 1980, 50 år gammal. Idag har Lundgren själv spelat in sig i jazzhistorien med sin alldeles egna stil, kalla den gärna lyrisk, ja, längtande. Hans trio firar i år 20-årsjubileum och att de är samspelta visades redan i inledningsnumret My secret love. Efter det hyllades Billie Holiday med Lover man. På begäran spelade de Bobby Timmons klassiker Moanin' där Mattias Svensson levererade ett mäktigt bassolo där idérna aldrig sinade. Sedan följde ett Ellintonmedley med solopiano i Lush Life med övergång till Satin Doll och avrundning med Billy Strayhorns Take the A train. Innan paus fick vi höra en tillkrånglad Fly me to the moon med det välkända temat som avslutning. Efter paus bjöds vi på mera örongodis från Lundgrens flyhänta fingrar. I sitt eleganta och faIdantasirika improviserande väver han harmoniskt färgrika mattor i skiftande form och kulör. Rätt och slätt en elfenbenets mästare. I dag har Lundgren hela världen som arbetsfält.

1997 vann han Orkester Journalens Gyllene skiva med albumet Swedish Standards för året bästa svenska inspelning. I år tog han hem engelska Jazz Journals motsvarighet för soloalbumet All by myself.

Mattias Svensson tillhör mina favoritbasister. Han spelar med pondus, spänstigt och pådrivande med härligt klös i fingrarna. Välklingande basgångar kryddade med tekniskt eleganta och fantasirika solon. Solot i Timmons Moanin' skall sent glömmas.

Trions motor Zoltan Csörsz är i sammanhanget en perfekt trummis. Han är lyhörd och sätter markeringar och inprickningar med exakthet och precision. Spelar återhållsamt då det behövs men kan också spela kraftfullt med en rörlig vänsterhand som främsta vapen. Det har bjudits på mycket bra jazz under vårsäsongen men Jan Lundgrens Trio tog hem första priset.

Nu fortsätter jazzen på måndagarna fram till den 8 juni med lokala förmågor.