Jazzrec. 20 april

Konsert

Liv Camilla Tjernberg/Patrik Källström Trio

Måndagsjazzen, E-street

Nu går Måndagsjazzen in i en ny fas. Efter ordinarie vårprogram som avslutades på ett magnifikt sätt med Jan Lundgren Trio förlänger man säsongen med en satsning på lokala förmågor. Från och med nu fram till den 8 juni kommer varje måndag två band att dela på kvällen. Det blir ett brett utbud med svängiga blå toner i olika stilarter från duoformat till storband.

För alla de som håller på och spelar är det en sporre att få visa upp sig.

Först ut var Alnötjejen, sångerskan Liv Camilla Tjernberg och Patrik Putte Källströms Trio där Pål Christensen hanterade basen och Pierre Söderberg trummorna.

Det är några år sedan jag hörde Camilla som numera bor i Karlstad. Under tiden fram till nu har hon utvecklat sin sångteknik på ett utmärkt sätt. Hon sjunger välartikulerat, indelning och textning sitter perfekt. Personligen tycker jag att hon valt för höga tonarter vilket gör sången ansträngd. Med lägre tonarter skulle hennes tonsäkra sång bli ännu bättre.

Vi bjöds på en varierad repertoar som hon inledde med klassikern Nature Boy följd av Nils Lindbergs eller Red Mitchells As You Are. Armstrongs slagnummer "What a wonderful world" tolkade hon rörligt och svängigt. Vidare fick vi höra fina "Nightingal sang at Barkley Square", bossa novan "Corcovado" med flera.

Bästa insatsen gjorde hon i Clifford Browns mästerverk Joy Spring där det är lätt att snubbla på orden. Som avslutning bjöd hon på en tribut till Alice Babs från gymnasietiden med "I can´t give you anything but love". Hon hade perfekt uppbackning av Putte Källströms rörliga och lyhörda ackompanjemang. Efter paus fick Putte fortsätta med sin trio.

Patrik Putte Källström är kanske för de flesta mes känd som violinist i Sundsvalls stolthet, Nordiska Kammarorkestern. Vid sidan av arbetet i N K ägnar han sig åt komponerande, arrangerande och jazzpianospel med sin trio Putte K när speltillfällena dyker upp.

Putte Källström är en lysande pianist med fantasi och idérikedom i fingrarna.

Ni som har Jan Lundgrens framträdande i färskt minne fick här höra ett annat sätt att uttrycka sig när Källström svävade ut i harmonikens vindlingar. Utöver sitt fina pianospel ska han ha en eloge för sina melodiska kompositioner. De känns lika mottagliga som gamla kända standards. Fast han spelade annorlunda än Lundgren gissar jag att han också har ett nära förhållande till den magiske pianisten Bill Evans som lämnade oss 1980. Det kändes så. Christensens fina basspel och Söderbergs energirika trumspel kompletterade på ett utmärkt sätt. En skön och avspänd kväll!