torsdag 15 oktober 2015

Jazzrec. 12 okt.

Afrikansk jazz som imponerade

Konsert
Feya Faku Quartet 
Amy Campbell Quartet
Måndagsjazzen: E-street

Jazzen har sina rötter i Afrika även om New Orleans brukar betraktas som dess födelseplats. Det var genom den avskyvärda slavhandeln som började på 1600-talet som afrikanerna ofrivilligt kom till USA. De svarta slavarna räknades dock inte som människor; de betraktades som arbetsdjur. Slavarna kom från många skilda folkslag, ibland med helt olika språk och traditioner. Därför är det afrikanska inslaget i det som senare utvecklades till jazz en blandning från många olika kulturer.
För mig är Afrika en jazzmusikalisk mer eller mindre vit fläck på kartan så rimligtvis måste det finnas en massa musiker där som bör få komma fram i rampljuset.
Genom samarbetet mellan Jazzklubben och Musik i Västernorrland fick vi igår kväll ta del av två sydafrikanska grupper som visade upp en färgstark palett 
hur jazz spelas idag på den stora kontinenten. Det här var tredje gången sedan 2003 som Musik i Västernorrland gett musikanter från Afrika chansen att få spela på våra breddgrader.

Ungdomliga Amy Campbell Quartet med Kurt Bowers trombon, Amy Campbell piano/sång, Ryan McArthur bas och Murray Bultentag trummor spelade svängigt och inspirerat i jazzens mittfåra. Med några få avvikelser botaniserade de flitigt i den Amerikanska sångboken och jazzstandardmappen. De inledde med en spänstig tolkning av This could be the start of something big och fortsatte på den inslagna vägen med Freddie Hubbards The little sun flower, Crazy he calls me, I Concentrate on you, Confirmation med flera. På en del låtar svängde till lite extra i unisona partier med sång och trombon. Det var en mycket välrepeterad grupp där allt satt som hand i handske. Det som imponerade mest var det fina samarbetet mellan pianot/sången och trombonen. Det gnistrade om Bowers härliga trombonspel som var influerat av bland andra Jay & Kai. Amy Campell bjöd både på läckert pianospel och verklig skönsång, ledigt och avspänt utan störande skriktoner. McArthur och Bultentag såg till att hålla fyr under pannan med ett stadigt och effektivt komp. De avslutande sitt fina framträdande med Sinatrahiten You make me feel so young.

Efter paus fick vi oss till livs en annan jazz med starkare kryddning tillsammans med Feya Faku trumpet, Ndudizo Makhathini piano, Benjamin Jeptha bas och Ayanda Sikade. Faku är Sydafrikas ledande lyriske jazztrumpetare och populär kompositör. Han är ett internationellt namn som reser runt i stora delar av världen och ger konserter. Utan att veta tycks Faku ha inspirerats av nyligen bortgångne Ornette Coleman för musiken de framförde har stundtals en fri och ostrukturerad hållning. Det är välgörande att emellanåt få höra jazz som lyfter fram de egna intentionerna och inte slaviskt det amerikanska mönstret. Skillnaden på det afrikanska och amerikanska i jazzen märks främst på intensiteten i rytmiken. Fyra individuellt skickliga instrumentalister utgjorde 
den här samkörda kvartetten som också visade sig var mycket drivna, fantasirika och kreativa solister. Faku var inte bara en lyrisk trumpetare 
han kunde också spela med glöd och frenesi som imponerade.
Jazzen har ursprunget i Afrika och glädjande är att den idag lever där i högönsklig välmåga vilket vi blev varse på måndagskvällen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar