Afrikansk
jazz som imponerade
Konsert
Feya Faku Quartet
Amy Campbell Quartet
Måndagsjazzen: E-street
Jazzen har sina rötter i Afrika även om New Orleans
brukar betraktas som dess födelseplats. Det var genom den avskyvärda
slavhandeln som började på 1600-talet som afrikanerna ofrivilligt kom till USA.
De svarta slavarna räknades dock inte som människor; de betraktades som
arbetsdjur. Slavarna kom från många skilda folkslag, ibland med helt olika
språk och traditioner. Därför är det afrikanska inslaget i det som senare
utvecklades till jazz en blandning från många olika kulturer.
För mig är Afrika en jazzmusikalisk mer eller mindre vit
fläck på kartan så rimligtvis måste det finnas en massa musiker där som bör få
komma fram i rampljuset.
Genom samarbetet mellan Jazzklubben och Musik i
Västernorrland fick vi igår kväll ta del av två sydafrikanska grupper som visade
upp en färgstark palett
hur jazz spelas idag på den stora kontinenten. Det här
var tredje gången sedan 2003 som Musik i Västernorrland gett musikanter från
Afrika chansen att få spela på våra breddgrader.
Ungdomliga Amy Campbell Quartet med Kurt Bowers trombon,
Amy Campbell piano/sång, Ryan McArthur bas och Murray Bultentag trummor spelade
svängigt och inspirerat i jazzens mittfåra. Med några få avvikelser botaniserade
de flitigt i den Amerikanska sångboken och jazzstandardmappen. De inledde med
en spänstig tolkning av This could be the start of something big och fortsatte
på den inslagna vägen med Freddie Hubbards The little sun flower, Crazy he
calls me, I Concentrate on you, Confirmation med flera. På en del låtar svängde
till lite extra i unisona partier med sång och trombon. Det var en mycket
välrepeterad grupp där allt satt som hand i handske. Det som imponerade mest
var det fina samarbetet mellan pianot/sången och trombonen. Det gnistrade om
Bowers härliga trombonspel som var influerat av bland andra Jay & Kai. Amy
Campell bjöd både på läckert pianospel och verklig skönsång, ledigt och avspänt
utan störande skriktoner. McArthur och Bultentag såg till att hålla fyr under
pannan med ett stadigt och effektivt komp. De avslutande sitt fina framträdande
med Sinatrahiten You make me feel so young.
Efter paus fick vi oss till livs en annan jazz med
starkare kryddning tillsammans med Feya Faku trumpet, Ndudizo Makhathini piano,
Benjamin Jeptha bas och Ayanda Sikade. Faku är Sydafrikas ledande lyriske jazztrumpetare
och populär kompositör. Han är ett internationellt namn som reser runt i stora
delar av världen och ger konserter. Utan att veta tycks Faku ha inspirerats av
nyligen bortgångne Ornette Coleman för musiken de framförde har stundtals en
fri och ostrukturerad hållning. Det är välgörande att emellanåt få höra jazz
som lyfter fram de egna intentionerna och inte slaviskt det amerikanska
mönstret. Skillnaden på det afrikanska och amerikanska i jazzen märks främst på
intensiteten i rytmiken. Fyra individuellt skickliga instrumentalister utgjorde
den här samkörda kvartetten som också visade sig var mycket drivna, fantasirika
och kreativa solister. Faku var inte bara en lyrisk trumpetare
han kunde också
spela med glöd och frenesi som imponerade.
Jazzen har ursprunget i Afrika och glädjande är att den
idag lever där i högönsklig välmåga vilket vi blev varse på måndagskvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar