Smyginvigning av Tonhallen 1986

Smyginvigning av Tonhallen!

Den 4 december 1986 smyg invigdes Tonhallen med en sextett legendariska musiker under rubriken Kansas City Six där nästan samtliga vid någon tidpunkt ingått i Count Basies organisation. De kom direkt från ett framträdande i New York. Arrangör för det här unika evenemanget var Folkets Park och Lars Bjuhr Production. Jag hade nöjet att presentera de minst sagt legendariska namnen; Harry ”Sweets” Edison trumpet, Illinois Jacquet tenorsax, Tee Carson piano, Freddie Green gitarr, Major Holley bas och Gus Johnson trummor. Följande recension publicerades dagen efter i ST.

Swingfest som sent ska glömmas

Sundsvalls nya stolthet Tonhallen i Folkets Park hade smyginvigning med några av jazzens verkliga orakel. Eller vad sägs om sjuttiofemårige Freddie Green och de något yngre medspelarna Harry ”Sweets” Edison trumpet, Illinois Jacquet tenorsaxofon, Tee Carson piano, Major Holley bas och Gus Johnson trummor. De bjöd på en swingfest som det kommer att talas om långt efter att de lämnat stan!

Green, Edison, Jacquet, Johnson har förflutet i Count Basies orkester där Green leder överlägset med sina 50 år. Det är otroligt, tanken svindlar, 1936 satt han i Kansas City med Basiebandet och nu i Tonhallen.

Det är klart bevisat att jazzmusiker som sköter sig blir gamla. Därför att jazzmusiken är en konstform som håller utövarna unga både till kropp och själ. Apropå kropp och själ spelade Illinois Jacquet ”Body and Soul” stortonat och brett, fullt av värme och intensitet. Hans tenorstil går tillbaka till Young-Webster-Hawkins som bildat skola till alla tenorister världen över.

Harry ”Sweets” Edison är enligt mitt förmenande en av de allra bästa swingtrumpetare som jazzvärlden skådat. Han har utvecklat sin personliga stil där till och med f raseringen emellanåt närmar sig bebopen. Han har klar och fin ton, välbalanserat, sinne för nyanser men ändå kraftfullt. Hans fina tolkning av Carlos Jobims ”Wave” i bossanovarytm var en av kvällens riktiga höjdare.

Bakom blåsarna satt ett välfungerande komp med altmeister Freddie Green som anförare. Hans tassande gitarrspel smittar lätt av sig på medmusikanterna som bjuder på det spontant oväntade.

Pianisten Tee Carson, ordinarie i dagens Basieband är en pianist med brett register. I ”Here´s that Rainy Day” visade han en provkarta på pianots olika stilar från Art Tatum via Basie till en hårdsvängande Oscar Peterson. 
Lägg Tee Carson på minnet gott folk.

Basisten Major Holley spelade stadigt, lika fast som Gibraltarklippan, och fick visa sina färdigheter i en hyllning till Slam Stewart där han på Stewart-vis spelade med stråke och nynnade unisont. Ett riktigt shownummer som uppskattades av den alltför fåtaliga publiken.

Gus Johnson som för kvällen spelade på Uffe Wickbergs kaggar, hade det obligatoriska trumsolot i ”O´l Man River” där han fick fritt spelrum att demonstrera sin briljanta teknik. Själv är jag allergisk mot trumsolon.

Kvällen avslutades med en hårdsvängande ”One O`Clock Jump” i bästa 
Kansas City-stil. En swingfest med glada spelmän och nöjd publik.

P.S. Sveriges Radio var på plats och spelade in konserten som Jazzradion senare sände. Nu har ryktet nått mig att konserten också filmades så kanske det dyker upp en dvd framöver. Den som lever får se! D.S.